Som blommor i en vas

Publicerad 2014-01-25 20:28:37 i Allmänt,

Sedan min bandom har jag blivit stämplad med känslorna på utsidan.
som om mina blodådror satt ovanpå huden.
Så sårbar, som en öppen bok att bläddra bland ansiktsuttryck och blickar.
Öppen för vem som helst att dyka ned i, stjäla en del av pulsen och dra vidare.
Men jag är trött på att var gång bli berörd av de jag möter,
trött på att sitta med knäppta händer och önska ett extra lager ljus på kroppen.
Så trött på att alltid falla utan att fötterna snuddar gräs mellan varven.
Jag är en fågel Fenix, var gång askan omsluter mig antänder en gnista i mitt bröst tills fjädrarna åter blanka och raka sträcker sig mot himlavalvet tills de åter brinner upp av min inre oförmåga att inse var banans slut börjar och slutar.
Allt börjar om på nytt, allt slutar som förr. ∞

Nya fotspår som viskar om ensamhet och klockspel

Publicerad 2014-01-01 20:01:59 i Allmänt,

Jag fann en tyst minut, ett ögonblick, ett vacuum som tillät mig att stanna upp en kort sekund. Inhale, exhale. Känslan, just den här känslan vill jag försiktigt gripa tag i med mina fingertoppar, rulla ihop till en liten boll och svälja. Jag vill att denna känsla ska genomsyra hela 2014, det är så här jag vill vara, det här är jag. Just nu vet jag inte vem jag är, när jag väl tar mig tiden att stirra in i spegelns falska värld känner jag inte igen de händer som försöker hålla mig kvar och jag har aldrig sett munnen vars läppar särar på sig för att visa en okänd rad kantiga tänder. Men värst är ögonen, som tillhör en total främling. Färgen är densamma och har alltid varit, men språket de talar är främmande och obegripligt. Uttrycket och dess innebörd har förändrats. Man brukar säga att ögonen är själens fönster, men tomheten som speglas i hornhinnan skvallrar bara om fler tomma rum som en gång var bebodda men intet nu mer. Jag vandrar genom de salar som är jag själv, men valven och tavlorna är obekanta, förvridna och oigenkännerliga. Jag är så rädd att jag aldrig ska hitta fram till den sista porten i den sista salen, att jag ska vara fast mellan dessa fyra väggar för alltid utan att någonsin igen kunna se mig själv som den jag alltid varit. Jag söker i minnet, försöker erinra mig om när jag först satte min fot i dessa ekande rum där bara viskningar når fram, som silar in mellan sprickor i de tjocka väggar. Men det är omöjligt att säga eftersom jag alltid varit här, hela min existens har utspelat sig mellan revbenens trånga kammrar. Det är inte förrän nu som jag tillät mig att öppna ögonen för att se vad jag kunde finna. Det hela fick bära eller brista, men jag är inte säker på om det bar eller brast, inte ännu. Men jag vill ha det där, DET DÄR, så himla mycket, fast innerst inne behöver jag det inte.

Om

Min profilbild

Johanna

Se världen som den verkligen är, med dina egna ögon och ingen annans.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela