Det luktar regn och is. Känslan är bedövande när den slår mot den frusna sommarängen, hårt hårt. Dina spruckna läppar kysser den ångande marken när mina ögon ser bort. Såriga och fallfärdiga som betongkropparna, vars inglasade armar sträcker sig mot den ljust mörka himlen. Vissna blommor slår ut, döda kronblad som gäspar och vrider sig nyvaket. Vi står under ett nedhugget träd, jag smeker din feberkalla kind. Du ler och smulas sönder till aska i mina händer, som flyger ut över ängarna likt en slocknad fågel fenix. Jag höjer bägaren, en gest av heder, innan jag smuttar på det flytande silvret. Den dyrbara vätskan stelnar i min magen, till en klump som sänker mig mot havets botten. Ögonenlocken faller från kullen utanför dagiset, rullar i det kittlande gräset. Barnen skrattar och jag ser dina ögon i den fuktiga sanden. Glödande slukar de hela världen och släcker allt mörkt ljus och ljust mörker och världens vita svart. Allt är allt och inget är allt, eller smutsiga lakan i vinden. Snön singlar uppåt och snart ska vi andas regn och kyla igen.