Mina fingetoppar knapprar nu fram över sprillans nya tangenter, på ett sprillans nytt tangentbord, på en sprillans ny dator. Rudolf har jag döpt mitt nya hjärtebarn till, den silverfärgade Rudolf. Jag hoppas att han ska skänka mig mycket glädje under de mörka höstkvällarna ligger framför oss, inplanerade i almanackan som varje oktober, november, i decennier.

 

I mitt bakhuvud maler tankar som helst vill bli nedpräntade i evigheten (internet alltså), tankar jag inte kan få ordning på med bara tankekraft. De är på tok för brokiga och oformbara för att endast kunna få en tydlig struktur eller ens någon form av karaktär mellan mina tinningar. De vrider sig, stretar och tvinnar in sig i varandra. Det enda möjligheten, det enda sättet är att skrivaskrivaskriva. Jag tänker göra det, varje dag ska jag sätta mig ned och andas ut bokstäver ur mina imaginära lungor, centrerade i mina fingrar.

 

På gott och ont, so to speak.