Jag känner för tillfället lite för mycket och för lite. Lite som en sådant gammalt sammetsetui med förlovningsringar från artonhundratalet, fast utan förlovningsringarna då. Jag är ju inte gjord av legering. Ibland snuddar mina tankar vid hur det skulle vara, förmodligen bra. Om man inte vill tänka eller om man vill falla ensam- För det är faktiskt vad vi gör, faller. Tyngdlagen helt enkelt, ni vet gravitationen och sånt där. Jag har aldrig förstått det, varför hitta på att allt dras mot jorden när man egentligen bara vill stampa en kaskad av lera bakom sig och hoppa ända upp till månen och längre. Ganska obegripligt, det är just min mening.