Idag var en rehab dag, spenderad i soffan med film- och serietittande. Jag kände att jag måste ta det lugnt nu, vila ut och vila upp mig efter alla strapatser i London och helgens aktiviteter. Fram på kvällskvisten tog jag vid där jag slutade titta på serien Cold Case för nästan ett halvår sedan. Ni vet hur det är när man nappar på en serie, det är svårt att slita sig. Vid halv tolv bestämde jag mig för att sova, men kunde inte låta bli att teasa mig själv lite grann med nästa avsnitt. Det visade sig vara ett av mina absoluta favoritavsnitt (jag har alltså sett större delen av serie när den rullade på nian), och jag var givetvis tvungen att titta. Det är ett sådant där avsnitt som ger mig en tung klump i halsen och en värk i magen bara jag tänker på det, det är så otroligt mäktigt och känslosamt. Jag skall ge en kortfattad resumé av avsnitt 18 i säsong två: Strange Fruit.

 

Episoden utspelar sig under sommaren 1963 i Philadelphia, där en familj innehållande mamma, pappa och son precis har flyttat in. Familjen kommer från sydstaterna, och kvarteret är ett stereotypiskt amerikanskt kvarter i Nordamerika vid denna tidpunkt, styrt av vita män från skoskaften och uppåt. Pojken lär känna en grannfru, då de delar ett intresse för schack, och inleder en hemlig vänskap. Detta kommer så småningom upp till ytan och leder till att fyra män misshandlar och till slut hänger pojken, den 28 augusti. För er som är lite kvicktänkta och har god koll på apartheidens historia i Amerika förstår direkt att det fiktiva mordet ägde rum samma dag som Martin Luther King levererade det legendariska talet "I Have A Dream". 

Klimaxen i avsnittet är som sagt mycket mäktigt i ekot till King’s ord om den utopi han drömmer om, och det berör mig något oerhört. Under tiden då jag tittade på avsnittet satt jag och skrev lite smått sporadiskt med en vän, delade med mig av mina tårar, uppmanade honom att se ett av de bästa avsnitten of all time, ungefär. Då jag har ett annat avsnitt jag också gillar skarpt och som också handlar om den mellan färgblinda vänskapen under ungefär samma tid, undrade han om alla mina favoritavsnitt var "rasbaserade". Det var just den frågan som drev mig till att skriva det här inlägget, för det gjorde faktiskt lite ont att höra de där orden. Jag är inte någon sådan människa som direkt ställer mig upp så fort jag hör fördomar eller kränkningar gentemot "andra raser", som tar upp en diskussion gällande rasism så fort jag får en möjlighet, men jag har mina principer och mina värderingar. 

 

Jag tror inte på att det finns något sådant som rasism, rasism är bara ett ord någon har hittat på och som har etablerats. Ett ord som i mina öron inte längre är slagkraftigare än skurtrasan under diskbänken. Trots denna överanvändning av ordet rasism, är det inte urvattningen av det som är den största anledningen till varför jag inte längre tror på uttrycket. Att säga att en dispyt har en rasistisk grund betyder i grund och botten att det är två eller fler olika sidor av olika raser, vilket är raka motsatsen till vad man som "icke-rasist" vill uppnå. I mina ögon är vi alla lika, vi är alla människor, vi har alla hjärnor som tänker, tungor som talar och hjärtan som känner. Vi har alla samma genetiska ursprung, vare sig vi är födda i Sverige eller i Indien eller Mexiko, Uganda eller Nya Zeeland. Vi är alla människor oavsett kön, etnicitet, sexualitet, skostorlek, hårfärg, politiska åsikt eller favoritfärg. Listan på olikheter kan bli patetiskt lång, så lång och fylld av så olika ting som val av sköljmedel till tvättmaskinen eller vilken frukt vi helst äter på måndagar. Skrattretande, eller hur? Precis så onödigt meningslöst som jag antar att ni finner dessa exempel, försöker jag se på dagens rasifiering.

 

Jag tror att den största anledningen till att jag kände mig ledsen över att min vän genast var tvungen att kommentera att avsnitten var just "rasbaserade" var för att jag egentligen inte såg på avsnittets mord som fyra vita män som gav sig på en mörkhyad ung man. Jag såg fyra människor, göra något fruktansvärt mot en ensam och underlägsen människa. Det som gör mig så otroligt ont är hur denna fiktiva händelse med all sannolikhet har ägt rum i det berörda landet, flera gånger om. Att denna händelse med all sannolikhet har ägt rum över hela jorden, genom alla tider oavsett kön, etnicitet, sexualitet, skostorlek, hårfärg, politiska åsikt, sköljmedelskonsumtion eller val av måndagsmellis. Att en människa kan göra något så cyniskt och kallt gentemot någon som hade kunnat vara dennes förälder, syster eller bror. Det gör mig så ont att något så onödigt som en vanföreställning om att vi är av olika sorter kan förblinda oss, så vi inte känner igen oss själva i det ögonpar som möter mittemot oss.

 

Vidare menar jag absolut inte att vi skall förneka apartheiden, förintelsen, folkmordet i Uganda såväl som förtrycket av vitfärgade människor i delar Afrika, mordet på det armeniska folket, förtrycket av kvinnor, homosexuella eller alla andra former av förtryck som har skett under tidens gång. Det är så viktigt att vi minns, att vi aldrig glömmer vad som varit, kvittot på vad människor kan göra mot varandra. Vi måste minnas okunskapen likväl kunskapen för att aldrig låta det negativa som skett upprepas igen, för att få förståelse för vad som var fel och förebygga fördomar och orättvisa. Det är viktigt att minnas att det en gång fanns en rasifierad syn på mänskligheten, innan okunskapen skingrades av ödmjukhet och förståelse. Innan individualiteten blev den avgörande faktorn för en människas uppsyn, inte färgen på skinnet eller bredden mellan ögonbrynen.

Så nej, jag tror inte på att man genom "anti-rasism" kan förebygga klyftan mellan oss människor. Jag tror bara att vi etsar hela konceptet om den yttre olikheten ännu djupare i våra värderingar, för som jag tidigare sade: Att säga att en dispyt har en rasistisk grund betyder i grund och botten att det är två eller fler olika sidor av olika raser.