Jag vet inte vad det beror på, kanske är det för att 2014 har varit det sista året då mina fötter har varit rotade i samhällets definitiva tvång. Skall jag vara etthundra procent helt jätteärlig spelar det inte så stor roll, det som varit, inte heller det som kommer vara och med tiden även det bli det som var, just för att allt kommer vikas ihop till små papperslappar och läggas i en låda. Två av mina absolut närmaste och finaste vänner har nu avverkat sina första tre månader i staden med en stor kanal och en massa vakter i löjliga kostymer. Båda har sina spöken som hänger efter i hälarna, precis som alla andra, men när de beskriver sina liv såsom de ser på dem idag blev jag först avundsjuk. "Jag lever i min egen serie, den som handlar om mitt asaspännande liv!", "Det är så fantastiskt att leva just nu, i nuet! Hela mitt liv har jag gått runt och längtat efter att få leva, och nu är jag där, nu längtar jag inte längre!". De första månaderna ville jag knappt prata med dem, dels för att jag saknade dem och dels för att jag avundades deras liv, att de kom iväg, att de levde när jag var kvar här.

Jag har tänkt så otroligt många gånger de senaste tre månaderna, jag drar jag med, men jag har aldrig ens kunnat planera. Mina fina flickor, de har hela tiden vetat att de vill iväg, de har vetat att de vill till London. Jag vill också, men jag vet inte åt vilket håll jag skall slänga ut armen och låta resten av kroppen följa efter. Jag vill iväg, jag vill också leva utan att längta framåt. 

Idag, den 28 december 2014 sitter jag här, naken framför min dator och skriver (jag var tvungen att avbryta en dusch eftersom jag var tvungen att sätta pränt på mina tankar), och jagh känner att jag är precis där jag skall vara just nu. Det spelar ingen roll om jag åker iväg eller stannar kvar här i Lessebo, så länge jag ser till att göra saker och skita i hjärnspökena som säger att jag borde göra ditt eller datt. I natt tog jag bilen och körde in till stan kvart över tolv, efter ett drygt jobbpass, efter två dagar av supande och alltför lite sömn, jag satt med mina vänner på Sports och Ali Baba, jag körde till Alvesta och tillbaka till Växjö, till Hovmantorp och till slut hem. Det var inget planerat, det var inget att direkt se fram emot, men det var så jävla fint! Det är det där fina som mina Londonvänner lever med varje dag, varje kväll och natt, eftersom de är där de vill vara. Jag antar att jag på sätt och vis är där jag vill vara just nu, för jag kan hitta den lyckan trots att jag fortfarande sitter kvar och häckar i Lessebo kommun. Det enda jag behöver göra för att få den är att lyfta röven från sängkanten och sluta oj:a mig över jag inte är den som tagit avstamp ännu.

Jag har en sådan grymt bra känsla inför 2015, smaka på det, tjugohundrafemton, tvåtusenfemton, det nya året. Jag har så många tankar, idéer, önskningar, saker jag velat göra denna höst, men inte gjort. Under nästa år skall jag inte ha några måsten, jag skall göra det jag vill göra just för att jag vill det, sluta drömma både om framtida händelser eller de som redan har inträffat. Jag har lagt så mycket bakom mig detta året, skolan, mitt gamla liv med gymnasiets skolgång, tonåren och den stora svarta klump ett förhållandes dlig uppbrott bakom mig. Saknad för det som varit har hängt över mig som ett flor för de inre ögonen, men nu är allt små, små prydligt vikta papperslappar i en låda någonstans i en garderob. Jag kan inte säga vad 2015 kommer bli, jag vill inte bestämma över det eller drömma om det, jag vill leva det. Min enda önskan är att de dominerande känslan som kommer genomsyra de 365 dagarna är denna oerhörda känsla av att det är jag som bestämmer vad som kommer hända mig, att världen är min och jag är bara här för att ta den. 

Imorgon tar jag, min Jenka, Philip och Emila och gasar utför Smålands gränser mot Halland. Nyår i Varberg, 2015, bara kom, jag är redo!