Hav, läppar, bara fötter och allt annat som tilltalar mig har försvunnit

Publicerad 2013-05-12 22:49:00 i Allmänt,

Det vore så himla enkelt om allt var lätt hela tiden, eftersom ingenting är lätt när det är svårt. Ingenting är enkelt när allt ställs på sin spets och river ned alla tegelstenar jag så nogrant staplat upp som skydd. Eller har helt enkelt de viktigaste dilemman skingrats som morgonens dimma och endast de meninglösa och mest personliga beskymmer återstår. Komplex över ting som alltid går att göra något åt, men som kommer i kläm mellan plikt och tvång. Komplex som bara får en syl i vädret om kvällen och morgonen, då jag inte har tid att trösta mig själv. Och denna eviga rädsla som gnager sönder mitt hjärta och blodomlopp inifrån. Rädslan av att vi ska förlora drömmen om blomdoft i harmoni med cigarettrök på balkongen och mjölkflaskor med ploppkork i kylskåpet. Jag är bara så himla rädd för ensamheten, den tycks ha fått mersmak på mitt liv och vill inte släppa taget om min maggrop. Fast, jag är väl inte ensam om att vara ensam?
Lycka på burk, när den behövs som allra mest.
(HOPPAS DET INTE GÖR NÅGOT ATT JAG LÅNADE BILDER AV DIG MATILDA!!)

Kommentarer

Kommentera inlägget här
Publiceras ej

Om

Min profilbild

Johanna

Se världen som den verkligen är, med dina egna ögon och ingen annans.

Till bloggens startsida

Kategorier

Arkiv

Prenumerera och dela