Avstamp från höstterminen, idag började 2013:s jullov. Jullovet med stort J, The Jullov, det sista jullovet. På stämningsfronten står det relativt knapert till, mina öron kan inte ens komma sig för att lyssna på ljuvlig julmusik och jag har mjäll, vad ni kära läsare (typ min mamma, pin) nu kan finna för intresse i denna fakta. Aftonen den tjugonde var en sådan då inspirationen var så enormt överboostad att jag i princip somnade, det är som ni förstår ansträngande att vara ett universalgeni med hjärnan fullproppad med idéer (jag är dock inte säker på att någon av er upplevt något som kan jämföras med min avancerade tankeverksamhet, så ni kanske inte förstår.. jaja). Men annars dinglar hängpattarna på i maklig takt till vardagens melodi, som i två och en halv vecka bryts av lov. Praise the lahwd. Jag tror att jag ursprungligen hade en liten skiss bakom pannbenet på vad detta inlägg skulle utmynna i, men den försvann som en fis i universum.

Det är ganska märkligt, varje gång jag hör det uttrycket tänker jag på min yngsta storbror då han var sisådär nio år. Han var på något vis definitionen av en fis i universum som försvann, inte för att han var gasig i magen eller så. Nej, nu börjar det spåra en smula så jag vill bara avsluta med en liten fråga som lyder huruvida ni har träffat världens vigaste man. Ni vet han som kröp in i röven och försvann? Inte? Okej! Erhåll då en ful kossa istället.