Jag vill vara som en låt av First Aid Kit. Lagom melankolisk med en gitarr vars spända röst ständigt ekade i mina fotspår. Det känns som om oändligheten skulle vara mindre tvetydig och inte fullt så lång. Jag undrar vad som skulle hända om man bröt åttan mitt itu, skulle oändligheten halveras? Hur kan något ändlöst bli halvt? Ibland sträcker jag upp händerna mot det som finns över mig och jag hoppas, hoppas att jag ska få fäste. Jag hoppas på att jag ska komma upp i ljuset. Jag hoppas att jag ska förstå den tomhet som existerar där vi bor. Förstå mörkret och det ljus som så ofta flimrar förbi men som inte riktigt vill stanna längre än att det hinner ta ett par semesterfoton att visa upp för familjen där hemma.
Jag önskar att jag hade ett par fina fotona att visa här på bloggen. Tyvärr är fotograferande inte min grej, jag är för kräsen.