Idag är en sådan dag då man känner att allting är i fas, jag är precis där jag skall vara just nu. Jag vet inte varför, men jag har en sådan uppsluppen känsla som jag bara vill dimpa ned på bloggen. Låta den spira och sila fram mellan raderna och bokstävernas svärta. Kanske kan denna gladlynta lynne bero på att inte längre är ensam i huset, eller för att jag inte har några fler dagtidspass på jobbschemat under ett par veckor. Kan hända att det beror på att jag äntligen lyckats slita mig ur förkylningens klor, som jag till stor del berodde på självömkan trots de elakartade fysiska symptomen i min kropp. Under kvällen tog jag en löparrunda, med en ordentlig dos bricanyl i mina ännu strejkande luftrör, och avrundade kvällen med ett bad i min lilla vik. Något som hör sommaren till, men som gärna glöms bort är den sublima konsten i att kasta macka. Jag spenderade nog en kvart med att leta och skicka iväg stenar i olika former över vattnets blanka yta. Kvällen var idyllisk med solnedgången speglad i vattnet och måsarnas skrin från Måsön en bit bort (svin läskig ö med bara en massa måsar, uppenbarligen). På hemvägen började jag även idka VVS, som tro det eller ej inte står för värme, ventilation och santitet i detta fallet utan "våga vägra skor, vilket resulterade i ett par väldigt ömma fötter då den dryga kilometern hem (eller vad det nu är) endast är en grovt grusig grusväg. Men ty jag var en sann zenmänstare vars tålamod var större än Peter Griffins kroppshydda, jag uthärdade de illvilliga stenbitarna.

Utöver det var dagen tämligen händelselös. Dagen började vid fem, eftersom jag skulle låsa upp butiken redan vid sex på morgon. Ni kan tro att det var otroligt skönt att får stiga ut genom dörrarna runt fyratiden, friheten var total.

Nu skall jag krypa ned i min säng och bara njuta av att det är sommar och morgondagens ledighet, Carpe Diem som min gode vän Mije skulle uttryckt det på Mohedianska.