Här sitter jag i mitt trygga rum i de lite sydligare delarna av vårt avlånga falukorvsland och knaprar på små men ack så välsmakande pumpakärnor, men tankarna som cirkulerar inuti mitt huvud är inte på långa vägar lika behagliga. Den lilla tonåringen i bröstet sparkar och slår, förbannar orättvisan, ger fingret åt migrationsverket och vrålar att alla som är skötsamma minsann ska ha rätt till ett tryggt rum att äta pumpakärnor i! 

Jag tar mig friheten att anta att de flesta har kännedom om uppståndelsen kring Hultsfredskillen Abrahim Jabateh, mer känd som Ibbe. Har du inte det säger jag som alla göra nu för tiden: googla't. Jag menar det, verkligen!

 

Hela historian är absurd! Att utvisas för att åldern har skiftat från sjutton till arton, att utvisas för att man på pappret är vuxen. No offence Ibbe, men jag betvivlar att du är anmärkningsvärt mer vuxen nu än du var för ett år sedan. Jag kan uppriktigt sagt säga att jag inte är det. Efter vad jag läste eller såg på SVT (eller vad det nu var för socialt media) är anledningen till denna fruktansvärda handling från migrationsverkets sida följande: Abrahim kom till Sverige som tolvåring med falska pappren, mannen som uppgav sig vara hans far var inte det. Jaha, nähä, och? Så vårt kära migrationsverk anser att denna kille som, förmodligen ganska förvirrad, tolvåring på eget bevåg bestämde sig för att: hej, jag vet! Jag drar med mig en snubbe, ljuger om att han är min farsa och får en gratisbiljett till ett kallt land i norr. Jag betvivlar starkt att det var så det gick till, ett barn klarar inte av att ta ett sådant beslut. Jag funderar faktiskt på hur villig Abrahim verkligen var att flytta från sin mormor som han vuxit upp hos. Beslutet var förmodligen inte ens hans eget, och nu vill Svenska myndigheter alltså utvisa honom för ett val han troligtvis inte valt, ett brott han egentligen inte begått. 

 

För att gnaga vidare på det ruttna äpple denna historian faktiskt är, hur orimligt är det inte att dra upp rötterna hos en människa och plantera dessa på en helt okänd plats när allt denna stackars varelse vill är att stanna på den plats som kallas hem, när det finns gott om människor som missbrukar detta privilegium? Jag vet redan att större delen av de som skrivit har nämnt gruppvåldtäckten där våldtäcktsmännen, sex femton respektive sextonåringar, gick fria efter mycket om och men. Borde det inte vara som med körkort under de första två åren (om du missköter dig i trafiken blir det indraget), sköter du dig inte under din första.. ska vi säga tre till fem år blir du utvisad? (Jag vill absolut inte helgonförklara svenskar, men det blir ett på tok för långt och tråkigt inlägg om jag ska gå in på denna frågan med..)

 

Men en sak vi inte får glömma är att Abrahim inte är den enda som utsätts för det här, massvis med ensamma barn och ungdomar från andra länder blir utvisade varje dag på orättvisa premisser. Min kära moder, som har lika kort stubin som mig och vars läppar ofta släpper igenom inte så väl genomtänka fomuleringar, utbrast i stundens hetta att: det är tamigfan bäst att rösta på SD och driva ut alla som missköter sig en gång för alla. Givetvis menade hon inte vad hon just påstått, men det visar hur farligt det är att låta ilskan ta över kontrollen om så bara i tankarna. Min morsa är så lite förtjust i Sverigedemokraterna som man bara kan vara(jag kände att jag måste försvara henne så ingen får någon förutfattad mening om kvinnan som klämde ut mig till denna värld..), och ändå rev hon till med en sådan replik när hon blev förbannad. Jag säger bara: ta det coolt och fundera igenom vad ni känner, dra inga förhastade slutsatser och använd genomtänkta, fredliga metoder för att få er röst hörd.