Det strök förbi mig som en skugga, ett spöke, eller kanske snarare en skepnad. Knappt urskiljbar för blotta ögat, men varenda nerv spändes och huden knottrades så det gjorde ont.

 

Det skar i huden, genom huden, genom mig.

Orsakade mig mer skada än nytta, som alla så lillgammalt hävdar att det ska göra när en människa sveps in i ett så dunkelt och obegripligt tillstånd. Vätan trängde in från alla håll, genom mina porer. Hela proceduren var bakvänd, upp och ned, felvriden, vrickad! Lungorna arbetade baklänges och magen hävdes som ett skepp ute på den sju havens ostadiga händer.

På ett ögonblick var det över, skuggan var borta. På mindre än en sekunde hade våra ögon passerat varandras, vår existens hade tvinnats samman till en mangifik symbios och jag vaggades in i en dvala så mjuk och varm att jag aldrig ville andas mer. Efter famlandet i alltför djupa vatten, med bara näsan kvar över ytan som sista anstängning drogs min frusna, skallrande kropp ur oklarhetens grunliga hav av vetandets kraftiga armar.

 

Äntligen, äntligen var jag säker. Säker på vem jag var och säker på att jag var säker, i rätta händer.

Mina naglar begravde jag i dina skuldror och klamrade mig fast där under hela min levnad. Var jag än styrde mina steg, vad jag än företog mig och hur jag än försökte såg jag ditt ansikte så nära intill mitt. Precis som första gången, aldrig under hela min tid med fötterna djupt begravda i gräset förändrades du. Alltid lika skinande skarp, alltid brett grinande, alltid en sekund ifrån mig.

I hela mitt liv gav du mig ett liv att leva, och trots allt du gav har jag alltid velat ha mer. Jag har alltid velat ha det du aldrig gav mig,

 

ditt namn.