Anton Kristiansson, dagens fynd. Om det nu är tillåtet att kalla någon för ett fynd. Det var längesedan jag hittade musik som fick mitt inre att bubbla som en trettonårig skolflickas mage när hon ser den där mörkhåriga killen två årskurser över henne. Repeat, play. Han får mig att vilja slänga min kropp på det randiga överkastet, sluta ögonen och glömma bort vad som händer utanför de tunna väggarna av hud. Det finns för många val nu, för mycket att bestämma och tag tag i. Allt jag vill är att dra till mig fingrarna, bort från allt de rör runt i och lägga det på is eller hyllan eller var de nu kan förvaras, skjulet på gården kanske? Jag vill stanna här med förhoppningarna och drömmarna, inte ta ett enda steg till som kan vara i fel riktning. Det är som om jag går i nionde klass igen, fast baklänges. Inget är säkert eller självklart, inget är på väg mot sitt slut eller ens början på sitt slut. Det här är startlinjen, första etappen på resan. Om jag fick bestämma skulle jag slänga upp resväskan på sängen och hänga tillbaka kläderna i garderoben, lämna tillbaka hyrbilen och avboka flighten om det inte hade varit för att dagarna är räknade, för det är de alltid.