Låter Navid Modiri och hans gudar studsa mellan mina fyra väggar, periodsmusiken som kommer tillbaka med regelbundna mellanrum. Höstmusik.

Höst.

Hösthösthöst, var är min kära höst?

 

Jag kan känna andedräkten, kylig och knottrig på huden om kvällarna när Fru Sommar tappar greppet. Men var är min höst? 

 

Jag ser inget regn, inga tunga moln, inga löv på marken under mina nya skor tillsammans med nytt ansvar som tynger ned och får sulorna att svikta. Eller, det kanske är det jorden som viker sig.

 

Det är tider som de här, förvirrade timmar utan början eller slut, som får mig att fundera på insidan. Känna efter, smaka, lukta.

 

Det är då jag inser att jag faktiskt är rädd att mitt inre lejon ska krypa iväg med svansen mellan benen och huvudet sänkt. Manen slickandes längs marken.

För jag menar, vad gör man då? Allt självständighetssnack är bara bullshit, utan honom är jag ingenting.