Nu sitter jag här, efter ännu ett sommarläger, och jag tror inte jag har känt mig så ensam någonsin som jag gör nu. Jag vill tillbaka och andas den saltstänkta lukten, le så käkarna värker och vara omgiven av fantastiskt fina människor tjugofyra timmar om dygnet. Jag vill bara kasta min klocka i marken, skrika åt den och packa min väska igen. Men nu sitter jag alltså här, dubbelt så ensam i en halv kropp. Resten av mig lämnade jag på Lysestrand.