Allt är kaos och panik just nu, klockan 22:16.
Det är torsdag och det blåser ganska kraftigt. Kan vara bra att notera.
Något annat jag vill skriva ned och föreviga är min rädsla för att krypa ned under mitt underbart mjuka täcke. Min kropp och min själ är trött intill döden. Dödstrött, som John Coffey skulle sagt och krypit ihop på sin brits. Men jag kan inte krypa ihop på min anmärkningsvärt bekvämare madrass. Efter föregående natts oerhörda krampanfall i magen är jag livrädd för att sova. Mina naglar som jag kämpat så hårt med att låta bli är nu nedbitna så långt det går. Usch och fy, tvi vale BLÄ!