Jag tror att jag har börjat förlåta, nej.. det är inte rätt. Jag tror att jag äntligen har börjat glömma. Jag tror att smärtan av ensamheten utan dig har övermannat smärtan av att du lämnade oss ensamma. Det finns alltför många känslor som borde få utlopp. Känslor som jag inte förstår, som jag inte kan definiera. Som en sten i magen, en sten som jag vill få bort men som behöver det rätta kommandot för att rulla iväg. Än så länge är allt för färskt och nytt för att ta tag i, men det är alltid en början. Ett projekt som består av en stock och en avbarkningskniv, ett startskott för något nytt. Men jag vågar inte hoppas något, jag vill inte bli besviken igen.