Jag hatar det här. Jag vill slippa de sterila, fula grå väggarna som håller mig fjättrad här. Jag vill slippa badkaret, förstår de inte att det inte hjälper? Jag vill slippa sitta i ringen och försöka förklara, de finns ändå ingen som vill hjälpa. Inte på allvar.

Varför kan de inte bara låta mig vara ifred? Jag skadar ingen annan.

De ser ingen annan utväg. Ingen av deras "metoder" tycks hjälpa. Varför ser ingen mig som jag är?

Åh gud, jag tror att jag dör. Nu dör jag. Mitt huvud, det exploderar snart. Snälla någon gör så det slutar, det är omöjligt att uthärda. Snälla snälla, jag ber. Jag känner hur allt börjar försvinna, snart är det borta. Allting mörknar. Jag kan inte...

Mina ögonlock känns så tunga, men huvudet är bättre. Tack och lov, jag skulle kunna gråta om jag hade orken. Men ännu klarar jag inte det. Allt känns så svårt och tungt.

Vad ljust allt är, jag ser ingenting . Det var längesedan jag såg något senast. Jag börjar ju bli otålig! Jag vet ju knappt längre hur jag ser ut, eller det gjorde jag inte innan heller. Inte mitt ansikte i alla fall, det har jag inte sett sedan jag var fjorton år. Och det var väl.. nej jag har tappat räkningen. Tiden står så otroligt stilla här. Jag måste fråga fröken Tark hur gammal jag är, och kanske vem jag är. Jag minns inte mitt namn heller. Och vem i all världen är fröken Tark?

Jag kan se! De grå väggarna, jag kan se mina älskade grå väggar. Fröken säger att allt kommer bli bra, jag kommer sluta ha ont och snart har jag inte heller något blått öga kvar. Det känns fint. Jag vet inte varför, det bara gör det.

Jag ser ner på min kropp. Varför är den så svullen och blåröd, som om jag vore förfrusen. Och sen när blev min kropp så.. så vuxen? Jag är ju bara fjorton år. Jag känner inte igen mig själv lägre, jag är ju så smal och benig. En dam i vita kläder och rött läppstift säger att allt kommer bli bättre snart. Tänk om jag får träffa mor och far snart, de lovade att komma.

De säger att jag får komma ut snart. Jag har ingen aning om vilka de är, och jag undrar var ut är. Finns det någonting utanför? Jag minns inte ens om jag någonsin har känt till något utom min säng och mina trygga väggar och min sträva, ockraröda filt.

Min huvudvärk har blivit värre. Det bultar så jag tror att jag ska bli tokig, damen i vita kläder skrattar och säger att jag redan är det. Jag förstår inte vad hon menar. Jag har också upptäckt att det har blivit svullet runt mitt högra öga. Damen säger att jag inte har lång tid kvar. Till vad?

Allting känns så förvirrande, jag inte få tag i mina tankar längre. Allt jag kan koncentrera mig på är den där musiken någon spelar. Jag tror det heter piano. Jag kan.. inte, jag förmår in..te.. allt.. cirklar.. bort..