... tänkte att jag kunde lägga upp den här.

 

Vårdepressionen är här-
Jag ifrågasätter det jag har, och värderar det som inte finns-

Rastlösheten fyller mina ådror och vetskapen om att inte veta gör mig galen.

Våren och det nya livets första andetag kryper in under mitt skinn.

Det slår rot och börjar växa.

Rädslan för vårens  frukt, vårens barn, det nya.

Jag är rädd för det nya, vettskrämd!

Jag förstår mig inte på det nya,

Är det en början?
Är det början på början, eller början på slutet?

Hösten däremot, hösten känner jag väl.

Hösten dräper och kväver allt liv.

Efter hösten kommer ingenting nytt.

Ingen oro.

Ingenting.