Med ryggen lutad mot den blekgula väggen betraktar jag ditt ansikte. De stora mörka ögonen, den raka näsan och de vilda ögonbrynen som står åt alla håll.

Jag ler och du möter mig halvvägs, med en snett leende i det dunkla ljuset. Du rör lätt vid min hand, leker förstrött med mina fingrar.

Nu dör jag.

Att vara lycklig är kriminellt. Man måste vara som en gammal gitarr, disharmonisk och ostämd. Allting måste stämma, man måste följa reglarna annars! Annars vad? Nyfikenheten och begäret efter det förbjudna är så starkt. Gräset är alltid grönare på andra sidan, men var är andra sidan? Allt jag ser är asfalt och betong. Stanken av sulfat och cigarettrök är permanent häromkring. Jag hatar den här tiden, nutiden, dåtiden. Vad spelar det för roll? Allt har redan varit, allt är. Orden, fraserna virvlar inom mig, vänder uppochner på min tillvaro och sen tillbaks igen. Som dans, en vild och galen dans som avslutas med ett skrik mot en mörk himmel. Jag sluter ögonen och skriker så högt jag kan, jag skriker med åskan och med vinden. Mina bästa vänner, mina sanna vänner. Och sen, när allt är slut. När jag är nollställd redo och tom, då kan jag äntligen återvända hem igen. Som en krigshjälte med amputerade fötter och köldskadade händer haltar jag uppför trappan, öppnar dörren och slår upp ögonen. Du ler fortfarande, men det har förlorat sin glans. Trots att minutvisaren inte ens har flyttat på sig, så är stämningen depraverad.

Jävla tänkande hjärna och jävla gitarr.

Med ryggen lutad mot den blekgula väggen betraktar jag ditt ansikte. De stora mörka ögonen, den raka näsan och de vilda ögonbrynen som står åt alla håll.

Jag ler och du möter mig halvvägs, med en snett leende i det dunkla ljuset. Du rör lätt vid min hand, leker förstrött med mina fingrar.

Nu dör jag.

Att vara lycklig är kriminellt.

Man måste vara som en gammal gitarr, disharmonisk och ostämd. Allting måste stämma, man måste följa reglarna annars! Annars vad? Nyfikenheten och begäret efter det förbjudna är så starkt. Gräset är alltid grönare på andra sidan, men var är andra sidan? Allt jag ser är asfalt och betong. Stanken av sulfat och cigarettrök är permanent häromkring. Jag hatar den här tiden, nutiden, dåtiden, framtiden. Vad spelar det för roll? Allt har redan varit, allt är. Orden, fraserna virvlar inom mig, vänder uppochner på min tillvaro och sen tillbaks igen. Som dans, en vild och galen dans som avslutas med ett skrik mot en mörk himmel. Jag sluter ögonen och skriker så högt jag kan, jag skriker med åskan och med vinden. Mina bästa vänner, mina sanna vänner. Och sen, när allt är slut. När jag är nollställd redo och tom, då kan jag äntligen återvända hem igen. Som en krigshjälte med amputerade fötter och köldskadade händer haltar jag uppför trappan, öppnar dörren och slår upp ögonen. Ditt leende finns kvar, men det har förlorat sin glans. Trots att minutvisaren knappt har rört sig, så är stämningen depraverad, allt är annorlunda.

Jävla tänkande hjärna och jävla gitarr.